168 bilder säger mer än tusen ord

Olivia Johnsen
Jun 6, 2024
8 min read

I sann bloggen-anda så bloggas det mest om saker som hänt för nu flera veckor sedan. Som Japan och Kyoto. Och Pers nattfärd till det gapiga köpcentret mitt i natten eftersom vi inser när vi ska lägga oss att den adapter som ska vara bäst i väääärlden och fungera i hundra miljoner miljarders länder - inte fungerar i Japan. Och med några procent kvar på telefonerna och en halv resa (och minst 24h kvar i Japan) så får den snabbare av oss kuska iväg för att nödköpa en adapter. Ett eget litet äventyr, ska det visa sig, och helt i Pers smak - så pass mycket att vi absolut måste gå tillbaka om några timmar och se spektaklet i dagsljus. Det pratas om en myriad av rakapparater som inte får missas...

Men innan dess avnjuts kanske resans bästa frukost - åtminstone den första bästa frukosten. Kyoto Century Hotel vet hur man gör frukost, och det med råge. Det finns allt från västerländska måsten till asiatiska drömmar. Och sprit. För det är superrimligt. Och glassbar - ännu mer rimligt.

Japanese morning spread

Per i ren förundran, blir mer och mer förälskad i japanerna för varje sekund av artiga bugningar som går.

Sedan går färden mot Arashiyama för den berömda bambuskog som jag på min resa för 8 år sedan bara som hastigast såg i nattmörker efter vansinnesfärd åt fel håll. Den här gången är det mer pittoreskt och behagligt, eller typ behagligt - vore det inte för att japaner är så små och därför gör allt annat så smått.

En är för stor på bredden, en är för stor på längden. Ingen får plats.

Vi kommer till Nonomiya och börjar följa horden av turister som ansamlats. Lite som med en undervattensström så dras man med och in bland bambun.

Det finns en del privata hem som olyckligt ligger längs den motorväg av turister som varje dag mosar fram och ropar och fotar. Bra då att sätta upp lite tydliga "beträd ej"-skyltar.

Lite random kyrkogård

Vi hinner se lite bambu, men den är ibland svår att njuta av. "Man ser inte bambun för alla turister" eller hur ordspråket nu lyder. Så vi viker av vid en liten anlagd trädgård och förundras över hur fint och stilla det är - turister till trots. De är färre här, eftersom inträdet kostar pengar och bambun eller undervattensströmmen inte uppenbart är åt det här hållet.

Stillsamt indeed.

Från de bedårande namnskyltarna för de många olika växtsorterna...

Till de bastanta men lite magiska monumenten

Och bambu, så klart

En wolf cut i grönskan, 2024

Min våta dröm; förutom att bli bordellmamma/varmkorvförsäljare är att ha en koreansk-japansk trädgård: med Engawa - den bit kantremsa av trä längs huset som man hasar runt på utan skor. Och medvetna växter och namnskyltar med tak, och upphöjd viloplats; Pyeong-sang - och när det regnar ska det regna med stora droppar. Alltsammans inhägnat av en stor hög mur med overly fancy grind.

Och kanske en liten damm, vet vem

Vi stöter på ett fiffigt amerikanskt par, som ser oss försöka ta bilder på oss + omvärlden, vilket är svårt i selfie mode. De erbjuder sig att ta våra bilder och i utbyte tar vi deras. Very clever indeed. Vi ser dem ett par gånger till under dagen, på flera olika platser, spana in det bästa fotostället, välja ett annat par, erbjuda sin tjänst, och sedan få belöningen. (Ja, man måste se det utstuderade i allt annars är livet tråkigt och mjukt.)

Knappt synbar koi, men koi inte desto mindre!

Sade jag att det ska finnas näckrosor i drömträdgården?

Inte?

Nä, men det ska det.

Vi konstaterar att det var länge sedan man såg en önskebrunn, och jag roas av det ironiska i att önska om pengar medan man kastar dem i vatten. Och undrar givetvis om någon skulle märka om man rafsade upp mynten en natt.

Tillbaka till bambun, och horden. Och jag börjar liksom förstå tjusningen. Den snabba glimt man fått dels för 8 år sedan, dels när man drogs genom första passagen med undervattensströmmen; det gör inte växten riktigt rättvisa. Den är, i brist på andra ord, oerhört vacker. Och den tycks ändras för varje nytt segment, även om det är exakt samma bambu som växer runt omkring oss och hela vägen genom skogen.

Ibland har den en nästan blåsilvrig ton som inte kan beskrivas som annat än smärtsam för den poetiskt lagde. Det är också en väldigt svår nyans att fånga på bild.

Per ser också till att vara involverad, i daglig ordning.

Ibland klumpar de andra turisterna ihop sig och riktar telefonerna mot något annat än bambun. Då brukar de yttre lagren av turisterna ta fram telefonen också, för säkerhets skull. Och jag fotar dem, för säkerhets skull.

Ser ut att bli mycket redigeringsjobb för fotografen

Så småningom tar vi oss ur bambuskogen, hittar ett konstigt litet bord - och en skylt om apor.

Och sten.

Dagens toalettbild är old school - och inget man vill stöta på utan tillgång till vanlig WC. Det har hänt. Det var inte vackert.

Vi hittar en ganska enslig väg, all things considered, och tar oss ner till en flod som sveper förbi. Här är det lite svalare - lugnare.

Jag får inte med honom på bild, men det går runt en tämligen vit tarzan med japanska flaggan knuten över pannan - iklädd bara kortbyxor. Han är rippad - så han får ha bara kortbyxor enligt alla rimliga lagar. Det roliga med honom, förutom flaggan och kortbyxorna, är att han uppenbart försöker göra någon form av halvtöntig Jackie Chan/Bruce Lee imitation och står stundtals ute på stenarna och viftar - och ännu roligare, han vill inte att någon ska titta på honom när han gör detta. Han har valt en lite dålig plats, och blir ofta störd - inte minst av turistguiderna ute i flodbåtarna som pekar och ropar: Jackie Chan! Medan en båtlast med turister vänder åt hans håll med en iPhone i högsta hugg.

Kort efter bambun är det faktiskt de unika poserarna som är största underhållningen. De är många och de har en massa påhittiga saker för sig.

Also, random dude med katt

Artiga japaner

Vi hinner inte strosa länge på "stora gatan" innan vi ska skynda vidare mot nästa resmål

Vi kommer på en buss som tar oss tillbaka till Kyoto Station där vi sedan ska byta föra att åka i motsatt riktning till Fushimi inari taisha. Vi tar tiden till att fantisera om hur det skulle vara att bo i Kyoto, och kommer fram till att det nog skulle vara väldigt bra. Det är lite filmiskt alltsammans, utan att förlora sin vardaglighet - jag hänvisar till studio Ghibli för att ha gett det drömska vardaglig ton - och därmed fått Japan att bli lika mycket verkligt som filmiskt. Per tror att det beror på de snygga husen.

Sightseeing på tunnelbanan i väntan på tåget ut mot Fushimi Inari

Vi konstaterar att japanerna är mer varierade än koreanerna - särskilt om man ska jämföra med Gangnam där majoriteten dessutom hade samma ansikte. Det finns en påtaglig skillnad i ålder, stil, bakgrund och en överehuvudtaget tydlig egenhet - till skillnad från koreanerna där det var tydligt att det fanns ett antal önskvärda mål och att folk bara hade kommit olika nära det målet. Det hjälper också att linjerna mellan manligt och kvinnligt enklare suddas ut här - om uniformen innefattar slips och väst, då har även kvinnorna det; utan att för den sakens skull prackas på en kjol.

Also, mysig renlighet a la Japan.

Vi kommer slutligen fram till Fushimi Inari - eller ja, det är en 30 min promenad i stekande sol, innan vi når den första Toriin.

Väl framme är vi hungriga, det har promenerats mycket och vi har inte ätit sedan den flashiga frukosten - nu närmre 7 timmar sedan. Det är på sin plats med sen lunch, och vi hittar ett trevligt semi-traditionellt ställe som serverar udon.

Per äter varma udon med söt tofu -vilket vi lär oss är associerat med rävguden som tillbes i templet - jag äter kalla udon med tempura - eftersom det är potthett och minnena dras till de kalla nudlarna jag åt för 8 år sedan.

Gödda och redo gav vi oss ut i turisthavet på nytt.

Vi kommer också ses bära runt på en vit plastpåse a la chinese take away - men den innehåller två bambukoppar; ett "krimskrams" som jag mirakulöst lyckades övertala/bygga ett case för Per att vi skulle köpa.

Man skulle kunna skriva en serenad om informationsbilderna enbart.

Fushimi Inari är ett Shinto Tempel och torii ("grindarna") har skänkts till templet av diverse personer och företag. Varje torii kostar en viss summa att upprätta och pengarna går till templet. Inari är namnet på guden (Inari Okami, eller rävguden) som representerar ris, fertilitet och - you guessed it - rävar. Rävarna sades vara Inaris budbärare och finns spridda som symboler längs hela berget. Passande nog är Inari också en beskyddare av kvinnor - särskilt "the undesirables"; prostituerade och infertila.

Toriin är fantastiskt dramatiska med den rödorangea färgen med det svarta - och mängden. Och det finns en enorm drivkraft att få bra bilder, att få de långa korridorerna av rött och svart - utan en ryggsäcksbärande turist med en kamera eller mobil i högsta hugg. En drivkraft vi komiskt alla delar - om än en del mer än andra. (Jag syftar på dig konstiga portugisiska kvinna som förväntade dig att alla skulle stanna för att du skulle ha photoshoots i de allra turisttätaste sektionerna)

Det är tyvärr lite svårt i myllret att få någon vidare kontakt med det... spirituella med platsen. Jag känner en respekt för de som ändå kan få sin lilla yta av stillhet mitt i surret och bufflandet och högljudda amerikaner.

Det trevliga med turister (ja, jag vet att jag också är en turist) är att de ändå är rätt bekväma. Man korkar upp de första 100 meterna av en väg som sträcker hela vägen upp till berget, man kivas och bufflas om att lyckas ta foton där man uppfattas som ensam - och vänder sedan ner igen.

Men ju längre upp vi kommer, desto glesare blir det med turisterna. Vi är på inga sätt ensamma. Men det infinner sig perioder av naturlig paus och tystnad. Gruppen framför har tagit en bild, går vidare, och bara genom att inte följa efter dem utan själv stå kvar 1 minut så är gångarna tomma. Och än dröjer det 2 hela minuter innan nästa grupp dyker upp.

Man hinner mycket på 2 minuter.

Vi kommer till en liten platå med monument och vad som verkar vara små altare. Miniatyrer av torii står utsmyckade på altaren.

Det börjar kvällna, och vi bryr oss inte om att ta oss till toppen, utan börjar vår vandring ner igen, under diskussioner av efterfrågan och värde. Vad som gör att man känner att man måste samla mer, ta mer bilder, fast man redan har en bra bild, framför allt när motivet är detsamma och proffsiga snygga bilder redan finns ett knapptryck bort.

Tyvärr är den sceniska tågrutten stängd, men det finns andra intressen än fina saker.

Som mat (aka snacks)

Souvenirer at it's finest

Dango <3

Så knallar vi hem, och under 30 minutars promenaden hinner det bli kallt. Riktigt kallt. Och jackor som burits på till synes i onödan kommer äntligen till användning.

Vi tar oss ner till Gion, aka Geisha distrikten - vi lyckas tyvärr tajma in förbudet som uppläts april 2024 som gör att vissa gator inte är tillgängliga och aktiviteten i Gion är påtagligt nedsatt. Förbudet är riktat direkt mot turister, och har satts i verket efter att turister har trakasserat geishor på väg till och från sitt arbete.

Typ såhär

This is why we can't have nice things...

Gion är även ett ganska dyrt restaurangstråk, så vi nöjer oss med att titta på tecknad mat - och tecknade figurer som äter mat, innan vi lyckas valsa in i ännu ett tempel - buddhistiskt denna gång.

Två steg åt höger, allt som hade krävts...

Mörkret lägger sig, och vi traskar mot hotellet -och, till Pers stora förtjusning - till det stora köpcentret.

Try me lappar på saker jag aldrig trodde skulle se Try me lappar på

Det är... psykotiskt att vara i butiken. Det spelas 7 olika låtar samtidigt, var tredje hörn har en liten egen inspelad röst som tjuter saker åt en på japanska. Jag fixar inte mer än 10 minuter innan illamåendet kommer och det är dags att fly de skärande lysrören.