Att lappa ihop minnen

Okej, det är ingen direkt hemlighet att jag knåpar ihop det här lite mer än en månad för sent. Jag blir smärtsamt medveten om att jag är vitsigare i realtid än när jag krampande försöker minnas dagar utifrån intetsägande strandbilder. Still - vad som tidigare varit dokumentation blir nu uthållighetsprov och någon form av karaktärsbyggande.

So, here - take my shitty blog post.

Dag två segnar vi upp till sen frukost på artificiell fruktyoghurt och plastig ost innan vi tuffar in till Torrevieja och glesa stränder. Det är en av de kallare dagarna under resan, vilket då bara blir "ynka"17-18 grader, så det är relativt stillsamt på stränderna. Med undantag för den enstaka sandslotts-entreprenören.

Vad folk egentligen menar när de vill kombinera hobby och arbete.

Vi traskar runt tills vi närmar oss vätskebrist och hamnar sedan på en strand-restaurang, så långt ifrån vattnet man kan komma. Per upprepar sitt stor-öl-misstag, fast med cola den här gången, och undertecknad söker "the novelty" i färgglada paraplydrinkar.

Vi svalkar oss i en kyrka, och jag irriteras å de religiösas vägnar över oss och tjattrande turister som klampar runt bland lokalbefolkning i bön.

På vägen hem turistar vi i de "riktiga" turistattraktionerna; dvs lokala matvarubutiken. Per får panik och köper 3 olika sorters 2-liters läsk - som man gör när man släpps fri i en matvarubutik.

Väl tillbaka i radhuset/lägenheten svidas det om för det obligatoriska timmarna i solen.

"Ta en fin bild på mig" instruerar jag.

"Okej," säger Per, och tar en ful bild.

Ola som ska spendera lite mer än en månad på plats nöjer sig med någon timmes exponering om dagen, men en annan får ligga i intensivpress. Dessutom har jag, den 28:e mars, fått för mig att jag ska skriva ett bidrag till novelltävlingen som har deadline den 31:a mars. Det plottras i delirium i sällskapet av halva grannskapets paraboler.

En författare måste vila också - sann storhet kan inte värkas fram. Den kommer när deadlinen är nära nog att svischa förbi en...