Hike med glödgad kniv i livmodern

Karaktärsbygge my ass...

Någon av dagarna, jag misstänker denna dagen, så går vi på en husvisning. Eller lägenhetsvisning. Mest för att sondera marknaden och mest för att Ola överväger en migrering. Jag har inga bilder av det, men det är enfärgat: brunt utomhus och vitt inomhus. Luktar konstigt. Fyller säkert någon funktion.

Men allt är brunt här, torrt brunt. Inte fylligt levande murrigt brunt - dött, torrt brunt. Och väggar och golv är kala och vita. T o m Per som inte är brydd mer än att det ska finnas halvdöda växter i kritvita rum tycker att inredningen är underlig. Med nyfunnet inredningsförakt hummar vi okunnigt åt mäklare. Mest underhållande är ändå poolen - och reglerna. Tycker att det säger något om mentaliteten i föreningen.

Det är semi-varmt och fläktar, så vi tuffar in till Alicante för sightseeing. Det finns ett berg och en borg, Santa Bárbara, som ligger mitt i det dammiga beige-bruna. Det blir dagens utflyktsmål och det börjar lite olycksbådande med att vi dels kör vilse i jakt på parkering, och dels för att den smygande känslan som alla med en fungerande livmoder fruktar sätter igång såååå fort vi kommer ut på vägarna.

Det är en brant vandring, lite varm och relativt fin. Det är alltid fint att komma upp på höjd, men förstörs en aning av den glödgade kniven i livmodern som gör sig påmind. En ypperlig dag att inte ha med sig smärtstillande.

Men boisen trivs med vandring och historia och kruttorra miljöer - och dammigt beige-brunt så lång ögat kan nå.

Oh look: mer torrt, beige-brunt

Luras inte av Ola och hans shorts - han är ingenjör - det fläktar friskt och är mer än skönt med långärmat och långbyxor. Även om en otränad PMS tandläkare kommer upp lite blank på toppen...

Väl uppe i borgen/slottet/whatnot finns ytterligare stigning som lockar historievandrarna, men för glödgade pit-fire grisen fick det räcka med trappvandring. Skugga och svalkande glass för att distrahera panikkänslor av smärta som inte ger med sig utan kommer retande i vågor. Hurra för womanhood osv.

Spanjorerna är konstiga. De vägrar servera mackor innan kl 14, trots att de ligger och väntar under disken. Ett underligt folk, och en stackars turist får nöja sig med glass.

Så kommer den ljuvliga vandringen neråt - och musklerna som bromsar klarar betydligt mindre än musklerna som trycker ifrån. Så det är på darriga ben vi skrattande tar oss ner. Jag får förnyad anatomiförståelse när jag inser att bromsandet spänner lower abdomen på den stapplande vandringen ner - och gör att den glödgade kniven kramas om.

Tacksamma ytor av svalkande blått att vila ögonen på i allt det bruntorra.

Så småningom kommer vi äntligen till lite färg, och här börjar det i mina ögon bli riktigt vackert. Grönskan och lummigheten som man skämts bort med vågar sig fram i det varma solljuset. Avsatser och höjdskillnader, blombunkar och starka färger på karmarna: underbart!

Vi virrar bort oss lite, och hamnar i "riktiga Spanien". Här bor, äter och festar lokalbefolkningen - och vi stöter på vår första riktiga spanska mat <3

Heaven

Så småningom når vi kust och traskar runt i solen tills nordisk pojkhud bränns. Då får vi börja orientera oss tillbaka till bilen, mellan svampar och torg.

Man vet att man vandrat på bra när Biltemakorvarna stansas in i fötterna.

De obligatoriska soltimmarna tas tillvara på; njuts av, åtminstone av undertecknad. Det har sedan den hastiga turen i dagligvarubutiken inhandlats sololja, och solandet har tagit en högst produktiv roll. Per påminner om vätska i fast och flytande form, och sällskapar några minuter i skuggan innan han försvinner in igen.

Till kvällen blir det indiskt - vi är de enda gästerna trots god mat och helt okej service. Bland det lilla kluster av restauranger som ligger i området - som alla serverar allt annat än spansk mat - är det kinakrogen som nordeuropéerna föredrar. Där åt även vi, kvällen innan, och hörde inte ett spanskt ord under hela kvällen. Däremot långa, berusade, samtal mellan marinerade landsmän.

Det indiska stället är på så sätt en uppgradering - bara en hovmästare/ägare/servitör som håller sig i bakgrunden och nickar menande för att checka av när det är dags för nästa del att serveras. Vi är för en stund som hemliga agenter.

Naanbrödet har landat, jag upprepar, naanbrödet har landat.