Huvudbry och skärvor

Näst sista dagen i Seoul inleds med fixering. Hyperfixering. Jag spenderar någon timme på morgonen med att kontemplera det faktum att jag fullständigt fuckat upp mitt hår. Det ser allt annat än bra ut när jag vaknar och efter att ha duschat och tvättat ur gårdagens produkter följer ett antal minuter av intensivt fixerande och jobbigt inväntande på hur det ser ut "till vardags" - dvs som att stå och se på färg som torkar. En morgonpigg (eller nattapigg - minns inte) sköterska agerar cheerleader över länk, och jag kan inte undgå att tänka på en nära vän som är autistisk och dennes meddelande som skickades efter ett frisyrbyte. (Jag parafraserar)

Hej, jag har klippt mig. Som alltid vid förändring så kräver det sin tid och just nu är det jobbigt att bli perceived - jag skulle uppskatta om den nya frisyren inte nämndes när vi ses senare idag. Tack <3

För den som tycker microuttryck är en kul grej så kan man hålla upp något över ansiktet på den övre bilden så att ansiktet delas in i två halvor: hö och vä. Ganska slående.

Det ligger egentligen inte så mycket i huruvida något är fult eller fint - även om det också är en brännande del i det för mig (not gonna lie) - men i att något som varit på ett sätt har upphört att vara på det sättet lite för snabbt, lite för plötsligt, och lite för spontant. Nyckelord spontant - för spontant betyder att man inte hunnit tänka igenom allt som händer sen - eller allt som kan hända. Jaha, hur tar man hand om en lugg då? Vad händer om det regnar? Om det blir flottigt? Hur funkar det med visir - och andra, som ni hör, livsnödvändiga frågor. Det behöver med andra ord få tid att accepteras. Och under den tiden är det... jobbigt, i brist på andra ord, att se/tänka/vara medveten om förändringen.

Då är det tacksamt med cheerleaders och vänner som redan fått sätta ord på sånt man inte själv förstår förrän en stund efteråt.

I slutändan löser det sig - det blir bra, det blir snyggt rent av, och det finns tid och chans att testa och kolla och navigera i den nya frisyren. Det blir inte pretty, det blir inte mammut, det blir rock n roll.

Många tankar på en morgon, och en liten bonus för den som trott att den trillat in på en regelrätt reseblogg och väntar sig streetfood och maghistorier. Det är det inte. Inte bara. Det är också en onödigt publik dagbok, som allt form av kreativt skrivande.

Hur som helst - håret är fab och det regnar; precis som kusin + make har varnat om. Nara hämtar oss på förmiddagen i ett gråregnigt Gangnam, och på sitt sätt är det lika vackert i ösregn. Och mer varddag på något vis.

Skrapor i takfönster

Vi åker till ett fint ställe, det vet vi för det är en driving range (golf) ut mot parkeringshuset + de har wedding hall med en hel monitor/megaskärm som visar vilka tider och datum det är bröllop i byggnaden.

Vi ska träffa kusinerna Nara(inkl. familj) och Bora + deras far: min mammas (halv)systers man. Och det är här koreansk kultur blir lite - speciell. Åtminstone om man är svensk. Mina kusiners pappa har uttryckt att han vill träffa oss, och har tagit sig hit för detta. Han har träffat mina föräldrar förut, men ingen annan från min sida släkten - inte heller mig. Vi pratar i princip inte med varandra under hela tiden han är med, han pratar inte engelska och jag vet inte hur mycket jag "får" fråga eller prata - för det finns också en massa osynliga regler om vad som är fint och vad som är oartigt. Vi hinner avhandla att allt är bra med mina föräldrar, att allt är bra med honom och hans fru, och hur gammal min pappa är eftersom han säger att han verkar gammal. En hel del blir lost in translation.

Men! Vi äter på ett väldigt trevligt ställe. Traditionellt koreansk mat, serverat på traditionellt vis. Det är en högtidsdag i Korea, Children's Day, som bakas ihop med den kommande Parent's Day, och det är många familjer med flera generationer som är ute och äter.

Smarta koreaner, alltid smarta...

Alla Banchan (smårätter/sidorätterna) har fri påfyllning, och det utnyttjas till fullo för våra favoriter. Taberas, med undantag för liten ensam fisk!

Så tackar vi av Kusin-pappan, som tydligen bara skulle vara med på lunch och kaffe, min andra kusin Bora har fortfarande inte dykt upp och initialt sägs det att hon försovit sig, och sedan att hon nog har feber så hon kommer inte under resten av dagen. Tråkigt, men vi hittar sätt att roa oss!

Nästa stopp, National Museeum of Korea. Lilla familjen har inte varit där innan, jag är där för min tredje gång - som jag minns det är det mest krukskärvor, inget som kommer stimulera människor som tycker att Tokyo är mer najs för där finns mer saker än Seoul.

Krukor! Med aubergin-design.

Koreanerna skyndar igenom rummen, det är mycket riktigt inte särskilt intressant för dem, åtminstone inte för min kusin, och absolut inte för hennes 5-årige son. Jag stannar till och kollar sådant som väcker intresse, eller som kan skickas som inspiration till modern som nuförtiden drejar som en narkoman.

Flashiga smycken

Per, å andra sidan, går igenom allt. Läser allt. Och fotar... allt. Bara ett axplock är med här på bloggen, och stundtals försvinner han bort utan att kunna finnas åter på flera minuter.

Gubbe och häst med sneda ögon - kul, tycker Per.

"Det är små båtar" - Per

Samurajer!

Kusiner och drakhuvuden

Mastiff - en good boy

Lite film och golvmys

Och interaktiv konst!

Men bäst med museum är alltid gift shoppen

Incense burner - som kusinen gick och kände på, men konstaterade var för dyra. Jag tänker att de inte är svåra att dreja för en drejnarkoman.

Vykort, för framtida konst om minnesbevaring

Resandet börjar ta ut sin rätt, på en del mer än andra (>v<)

Det regnar vidare och vi tuffar in mot stan, det ska ätas kyckling och det lyser stämningsfullt från världen runt omkring. Vi konstaterar båda att det är väldigt behagligt, Lo-fi viben som Seoul och dess hak avger.

Håret uppsatt, redo för mat! Och Per finner en ny favorit kombo; mayo och ketchup.

Regn och stämning

Grillad kyckling (så fruktansvärt mör att den bara faller sönder), stekt ris, mängder med smält ost - och majs.

Två sorters grillade kycklingdelar + teokk (riskorvar); plain och spicy <3

Kvällen, den sista ihop, avslutas med ett videosamtal med min morbror. Sedan min morfar gått bort är morbror familjens "överhuvud" och mycket organiseras genom honom. Här kommer det gamla Korea in på nytt. Det är svårt att förhålla sig till, svårt att navigera i - kusinerna är mer lika, särskilt Nara som skiljer sig från sin syster och sin make som upplevs mer traditionellt koreanska - men som samtidigt inte alls är lika traditionella som den äldre generationen. De påminner, och förstår, mer av vårt sätt att leva.

Det är svårt här att inte idka någon form av självcensur, men sammanfattningsvis är morbror besviken och undrande över varför vi inte meddelat honom att vi kommer - hade han vetat hade han tagit sig till Seoul och träffat oss. Nu har han fått informationen genom min kusins man, deras familjeöverhuvud.

Om det finns vita lögner så tänker jag att det finns svarta sanningar, och det är sant som jag säger då; att jag inte har en fungerande KakaoTalk (deras main kommunikationsinstrument) och har förmedlat genom andra att jag kommer - men vi vet också att lämnas för mycket i händerna på den äldre generationens koreaner så finns inte mycket egen tid eller autonomi kvar. En kulturkrock som är svår för vem som helst, än mer för någon som på det djupaste av vis ses som familj - och där många år redan gått där familjerna varit skilda, och åtminstone 8 år sedan han träffade någon av oss. Det är svårt at värja sig för den besvikelsen.

Vi är på en gång väldigt olika, och väldigt lika. Svenskhet blir, i relation till omvärlden, något så oerhört eget och annorlunda (Sverige - världens mest extrema land); integritet och individualism, och ett nära tvångsmässigt behov för frihet och det privata. Och det koreanska, det gamla koreanska, är familj och blodsband och hierarkier och respekt.

Men där vi är lika är vi mycket lika. Det dröjer inte länge innan man kan tala snabbt och öppet, där det gråts och skrattas om vartannat. Där politik och skämt och grävande frågor, där allt har plats. Och det är inte utan att det kommer någon tår, när vi slutligen får säga hejdå - både till morbror och till kusin.

Redan när vi gör resan får folk påminna mig om att det här kanske är en "once in a lifetime" resa. Jag inser att jag inte alls tror det, men att dem runt omkring mig gör det. Även morbror, som ser sig stulen på en chans som kanske inte kommer åter, eller som åtminstone inte kommer åter på många år.

Men jag lovar honom att jag kommer tillbaka.

Familj och släkt, 2015. Från vänster. övre: 5:e moster, kusin, 2:a moster, morbrors fru mitten: mellanbror Valentin, pappa, yngsta bror Bernard, äldsta bror Julius, 1:a moster nedre: morbror, mamma, yngsta syster Filippa, äldsta syster Olivia (moi)

2015. Syskonen Johnsen och "Moffa Tae", morfar.