Kaosiga italienare och stödstrumpor

Tidigt på söndagsmorgonen kan de sista punkterna på listan kryssas av. Växter ska ställas fram, väskor ska få sin vikt trippelkontrollerad, och inte minst; stödstrumporna ska på.

Livets första stödstrumpor, en värdig dokumentation.

Sista taget blir med en placker, precis enligt fördomen, sedan är vi så klara vi kan bli.

Det är soligt och fint när vi kånkar våra väskor till tåget som ska ta oss till Kastrup. Vi turas om att säga snälla saker till varandra eftersom Per absolut skulle skita precis när vi sagt att vi ska gå hemifrån och eftersom jag absolut var tvungen att dissociera bort halva gårdagen och sedan packade om all packning 3 gånger. Men solen gör sitt och vi konstaterar att det hör resandet till.

Obligatorisk bild över bron

Så når vi Kastrup, navigerar oss relativt smärtfritt genom incheckning och bagage drop. Vi är till och med smidiga nog att checka in ena handbagaget enligt flygbolagets önskemål (alldeles gaaatis) och resar därefter lätt med enbart en ryggsäck - hela vägen till Seoul.

Per som irriterar sig över köer han inte ens står i - för att vara en person man alltid får vänta på är han underhållande allergisk mot att själv behöva vänta.

Vi kommer igenom säkerhetskontrollen snabbt på ett sätt som jag genast känner mig tvungen att hänvisa till vår enorma resvana, ett epitet som givet av gudarna.

Kastrup har en del roliga grejer, främst från djurriket. Fräsig räka och snabb padda.

Vi konstaterar att vi känner oss ovant avslappnade, inte direkt en sinnesstämning som varken är associerad med resande eller flygplatser. Vi har inte bråttom till gaten och vi beställer mat i godan ro och blir till de där som strosar fram i slutet av boardingen; egentligen redan sena - men tajmar ändå allt perfekt för boardandet tar alltid längre tid än tänkt och de vinner för de har fått vänta minst - fått behålla flest minuter när tiden ska räknas väl vid världs ände. Skönt, tycker vi.

Poké bowl med det här seklets sorgligaste side dish

Per njuter, även om han inte ser ut som det, över att kunna få följa flygplanens färd genom fönstret. Jag njuter, även om man inte ser mig, över att få sitta i solen så jag kan ha solglasögon inomhus.

Inresan är också intressant för att jag får nya spännande sår på högerhanden för varje gång jag ser ner på den. En mer kreativ varelse hade skrivit en bok om det där - en annan bloggar.

Här finns också egentligen en liten sidohistoria om en koreanska som har fått för sig att man kan ha med sig 3-4 olika handbagage och slutligen får sina väskor tvångsincheckade - och skrikgråter efter den stackars danska personalen (hon har efter 30 min kommit på att hon måste ha något ur en av väskorna som ska fraktas bort) - det låter ungefär så här.

Köpenhamn - München så sitter vi isär; eftersom vi är snåla. Vi hamnar båda intill italienska par. Pers italienare är lugna. Mina är kaos. Det äkta paret tycks ha delade platser för att få vara ifred från varandra - mannen i paret, till vänster om mig, verkar inte ha förstått detta. Kvinnan, till höger om mig (fönsterplats) kan inte göra det nog tydligt. Hon är överlag en tråkig person; stänger av AC:n och stänger fönsterluckan - allt kul man kan underhålla sig med under en flygning. Mannen är desto festligare, och med det jobbigare. Han tittar på kattvideos, skrattar högt, och försöker få sin frus uppmärksamhet så hon också ska skratta högt. Det gör hon inte, och allt han lyckas med är att knocka mig i ansikte, mage eller arm när han entusiastiskt ska peta på sin fru som stirrar in i det stängda fönstret.

En glimma av utomhuset - och allt det roliga med en flygning.

Per njuter av sina oceaner av utomhus.

Men så landar vi, hittar roliga skyltar och åker skytteltrafik under jord (åtminstone under flygplats). Münchens flygplats är enorm och vi får vandra i oändlighet innan vi når vår gate, längst bort i ingenting. Borta i ingenting:et har man stängt av AC:n i den ände av gate:n som faktiskt är en glaskub, så vi svettar runt bland den nu påtagligt mer asiatiska gruppen människor. Jag roar mig att klura på vad alla svenska "tidiga" pensionärer gör där, och vad deras gemensamma nämnare är som ska föra dem till Seoul. Per tror fritid - Per har fel.

Tillsammans igen för långflygning á la 11 timmar.

Bulgogi~

Den här gången gör det inget att ingen av oss ser fönstret, med hjälp av kameror kan vi sätta oss på stjärten istället, vilket bara är kul de första två timmarna. Det matas också en hel del film, vilket blir extra mysigt när de börjar släcka ner för natten och det medhavda godiset gör att de trånga platserna blir vår egen lilla biosalong.

Vi sover, dåligt och obekvämt, sämre än jag någonsin gjort på ett flyg. Mycket för att fransyskorna bakom mig bestämt sig för att sparka på mig med jämna mellanrum för att höja upp stolsryggen, trots att man sitter i mer eller mindre upprätt läge.

Men några timmar blir det ändå, för när vi vaknar av tända lampor och skramlande frukostvagnar; som burfåglar där någon lyft på tyget över buren, är vi nästan framme.

Jag hinner under frukosten också fråga ut vår svenske granne; en "tidig" pensionär med digitalkamera och uppenbar första kontakt med allt vad bulgogi och kimchi heter. Jag har mycket riktigt rätt i att det finns en gemensam nämnare; de är alla där på en gruppresa och mannen ska göra nästan samma resa som vi.

Så når vi slutligen Seoul, och välkomnas med sydostasiens konstigheter direkt vid första toabesök.

Vi blir upphämtade på flygplatsen av släktingar och släpps av på hotellet i Gangnam, där vi på nionde våningen har bra sikt - hela vägen bort till Namsan Tower.

Det lastas av, omorganiseras och svidas om. Jetlaggade till tusen bestämmer vi oss för att hålla oss i rörelse för att inte somna.

Gangnam är både kul och beklämmande, eftersom en av grejerna de är mest kända för är plastikkirurgi. På en del gator ser det ut som om man spelar in en krigsfilm eller en zombiefilm med tanke på alla slaktade ansikten och allt bandage. Vi funderar över hur bra nyopererade ansikten mår av att flanera runt i storstadssmoggen, sen går vi på kiosk-safari.

Convenience-store-kulturen är välutbredd i Korea, där det mesta går att hitta, och det mesta går att tillaga och äta på plats. Vi navigerar oss och planerar för inhandlandet väl påväg tillbaka. Just nu är siktet på något annat.

Gotta love shit on sticks

Ända sedan jag såg det här avsnittet av Korean Englishman: English Gentleman is SHOCKED at how Koreans Make Toast!! har jag velat testa Isaac Toast! Och nu, jetlaggad out of my mind, fick jag chansen. Nästan mer av en tillfällighet än något annat. Vi kollrar bort oss lite i kvarteren och lyckas komma över toaststället när vi är som mest hungriga.

Det är en säregen blandning med extremt gott toastbröd, perfekt smält ost, ett fyrkantigt ägg, riven kål och deras speciella kiwibaserade sås + whatever sort/smak du väljer. Per äter bulgogi specialen och jag garlic honey ham. Per tycker att det är okej, men inget märkvärdigt, och inget att lägga pengar på - lite som han ser på all mat. Jag tycker att den är god - lite som jag ser på all mat.

Buzzling Gangnam

Efter några turer upp och ner för de branta backarna, och efter några äventyr i kiosker och allt-i-allo-butiker blir vi trötta och tar oss hem för att vila - men inte somna!

Man får roa sig med mer dusch, mer klädbyte och mer bilder. Per försöker också se lite på TV - men konstaterar att alla pratar koreanska.

Dagens korean weirdness haul

Det blir ett litet eftermiddags-snack á la GC25 (convenient store); Hazelnut coffee med bananmjölk och onigiri (ris format till triangel klädd i sjögräs, här med ägg och biff)

Inte en så dum kombo som det låter!

När det börjar mörkna så ger vi oss ut på en sista tur för att inte somna för tidigt, men också för att hitta kvällsmat. Det blir fler roliga turer bland underliga snackshyllor, och mer bortkollrande av google maps som inte alls fungerar i Korea.

Till slut hamnar vi ändå på ett ORDENTLIGT fried chicken ställe och gör som typ halva Seoul och beställer take-out för att vandra hem med över väga där bilar kör fort nog att döda.

Det är god kyckling, och jag hittar min nya absoluta favoritöl - och lyckas få en ofrivillig läppförstoring av "Tigerkycklingen" som är stark nog att vi båda ska bli lite oroliga över insidan av mage och tarmar.

Men det lägger sig i takt med natten, och vi somnar - för sent - efter första dagen i Seoul.