Klippor och klippning

Lördag, och sista dagarna i Seoul närmar sig. Vi planerar uppstigning tidigt, för att hinna ut till Mt.Bukhansa i god tid, dels för att slippa värmen, dels för att jag har en klipptid bokad på eftermiddagen som INTE får missas. Vi kommer givetvis inte ifrån hotellet förrän 10 tiden, men träningskläderna som åkt med och legat orörda kommer äntligen till användning.

Det är en lång rutt ut till berget, och vi spenderar närmre en timme på olika linjer genom Seoul - tur då att man kan people watcha och se fräcka gubbar med LV-style och käpp.

Vi har redan fått lära oss av kusin Nara att koreanerna är ett jämförande folk där det senaste, dyraste alltid är eftersträvansvärt. Jag har som gengäld berättat om konceptet tacky och hur man skiljer new money och old money. Det finns en koppling till LV här - någonstans...

Vi hoppar av vid Bukhansa Ui - och enligt beskrivningen på diverse hemsidor så "följer vi bara de färgglada hike:arna" för att hitta rätt. Som de skeptiker vi är, så gör vi givetivis inte detta längre än att vi hinner vända om och byta riktning, och istället ta rygg på en turist vi tycker verkar ha bättre koll än de inhemska vandrarna. Men snart litar vi inte på turisten heller, och vänder YTTERLIGARE en gång för att ta oss till hikingcentret vi inte ansåg oss behöva besöka.

Vi går på toaletten, frågar om vägen, får en EXTREMT TYDLIG (not) vägbeskrivning av tour guiden - och sen skickas vi iväg on our merry way mot Yeongbong, den näst högsta peaken på Bukhansa mountain. Trekken ska vara intermediate, och lite lugnare än hike:n till den absoluta toppen; Baegundae, som anses vara intermediate till svår. Bästat ta det säkra före det osäkra när skönhet och fåfänga finns med i bilden.

Mt Bukhansa

Det är ju högt, konstaterar Per.

Per har rätt.

Så är vi äntligen på väg. Per, som tycker om att gå, utropar snart att "det redan är vackert." Olivia, som inte tycker om att gå, hummar medhållande och försöker inte andas på ett andfått sätt.

Det blir snart ganska brant. Lurigt brant. Sådär så att det inte riktigt syns hur brant det är, men hälsenorna känns plötsligt för korta. Det är lite motigt, och jag blir skrattad åt av unga hurtbulls koreaner för att vi viker av och vilar redan i backen innan själva vandringen börjar. Då fokuserar jag på positiva tankar, som att de inte har fri skola och sjukvård.

Folkhemmet, folkhemmet, folkhemmet.

Rastplatsen precis vid början av trailen är trevlig. Det är massa gamla kvinnor där som promotar något nunnetempel och det blåser ibland friskt. Plus man kan sitta ner.

Humöret uppe, trots färgskiftning.

Paus med översötat, massivt, torrt bröd.

En snabb kik på hiking infon, särskilt sista punkten av instruktionerna hur man ska ta pauser under hike:n, fyller oss med energi och motivation - typ. Och sen kan själva vandringen börja. Och det är uppför. Uppför, uppför, uppför...

Stenigt och jävligt och uppför.

Koreanerna är roliga, för de har två kategorier av hajkare: Mount-Everest-utrustning eller "Ska bara ner till ica med grabbarna innan LAN:et".

Egentligen är det inte långt, det tar bara tid. Och det gör också så småningom ganska ont, särskilt efter den branta marschen för några dagar sedan ur nordkoreansk 75-våningshus-tunnel + backarna upp och ner för Gangnam stup i kvarten.

Efter en massa tid, mer tid än vad det ska ta, så når vi en större rastplats. Till någon form av tröst så är de andra minst lika trötta, och en del betydligt yngre och slimmare än mig lägger sig och flåsar på stenarna.

Det finns också en random hund som går en runda och tigger mat av alla, men som är komiskt petig i vad den vill ha, och fnyser åt våra söta brödsmulor när den inser att det bara är massa E-ämnen och skit.

Rouge laddstation med solceller och usb-kontakt

Det visar sig, på något självklart vis, att vi inte alls går den intermediate rutten planerad för peaken vi är ute efter, vi går någon form av aadvanced sträcka som leder till den högsta toppen. Vi skulle ha gått åt ett helt annat håll, det hållet alla färgglada gamla hike:are gick i början, men som vår sladdrige guide inte ritat upp.

Som tur är når man även Yeongbong peak härifrån, och med bara 200m kvar så får vi ny energi och knatar vidare.

Sista biten är brant, och består mest av räcken och trappor

Och utsikt

Och toppen är värd det. Man får en fantastisk utsikt med första peaken i förgrund.

För den som är uppmärksam kanske lite mörka prickar noteras längs bergsväggen.

Det är människor. Friklättrande dumma jävla människor.

En annan kan luta sig tillbaka en stund, samla andan och blicka över Seoul i perfekt klart väder. (Minimal pollution!)

Mountain snäkk

Så kommer vi på att vi nog har bråttom om vi ska hinna ta oss hem till klippningen.

Jag springer i förväg, eftersom neråt är hundra gånger lättare än uppåt - gravitationen gör sin rätt. För Per är det värre...

https://video.wixstatic.com/video/510c44_cffaad737a0c48ba9af6791a81b0dce8/360p/mp4/file.mp4

Det går ändå rätt fort ner, och medan Per ska köpa vatten pinnar jag vidare. Det är som en redemption arc att få köra om den ena koreanen efter den andra. Fuck you, här kommer Sverige med sin sjukvård och sin skola och susar förbi dig pga kan inte hålla emot den egna kroppsvikten.

Men det får sitt pris, och mina fingertoppar sväller med en 50-70%. Syns inte så bra på bild, men kan lova att det kändes. Som att ha vindruvor till fingrar.

Vi tar oss den långa resan hem till Gangnam, och nu är man mör i ben och fötter - och i Pers fall även i ryggen. Ack, den som fick vara en liten hund i en resväska på hjul.

Väl på hotellet studeras resultatet efter dagens vandring; nästan 10 flaskor vatten och blåmärken på fotknölarna.

Efter en snabb dusch är man redo att byta frisyr/klippinstruktioner för första gången på närmre 20 år.

Unni Gangnam Style~

Kommer till Juno Hair, möter upp min frisör, som nu verkar veta hur klippningen ska göras - men är extremt ovillig och försöker få mig att klippa håret på något annat vis. När frågan ställs om varför hon inte vill klippa enligt önskemål så svarar hon att det blir kort och jag har "långt fint" hår redan. Koreanerna har en särpräglad stil för kvinnor, där de helst ska se ut som flickor, och allt ska vara "pretty".

Jag förklarar att jag inte vill vara pretty - jag vill vara messy. Jag vill vara Rockstar. Så hon ger upp, och schamponerar in mig.

Det görs behandlingar och grejer, med ånga och inpackningar, vilket är behagligt och skönt, särskilt ångan är varm och trevlig och i den ska jag få ligga i 15-20 minuter. Jag får ögonskydd ifall jag vill "sova".

När det gått nästan en timme är det uppenbart att de glömt mig ute i det mörka rummet, och jag har mycket riktigt passat på och sovit. Vimmelkantig tas jag emot av en liten försynt ny person som sköljer ut produkterna och lotsar mig tillbaka till min stol. Koreanska frisörsalonger har ofta ett hierarkiskt system. Det finns en frisör, och sedan finns det underhuggare/assistenter. De hjälper till med att till exempel skölja ur hår och föna.

Det blir åter en kort avhandling om håret ska klippas så kort som jag efterfrågat och om jag inte hellre vill ha ungefär som frisörens hår - det vill jag inte.

Bye, bye håret.

---

För att det här ska få lite ljus över sig behöver jag visa de bilder som jag också visar frisören. Jag är ute efter en Wolf Cut, en blanding av en mullet och en shag cut, uppklippt och lite choppy, rufsigt och stökigt.

I do not get a wolf cut.

Åtminstone inte med den initiala stylingen. De envisas med att föna och kamma håret tills man ser ut som en docka, och för mig finns allt för tydliga kopplingar till Vivian från Allt och Lite till - ett typ sketch- och barnprogram som visades tidigt 2000tal. Typ så här

Jag får söka lite tröst hos sköterska ca 750 mil bort i världen, och vi skyller på styling. Tillfälligt löst med ett par solglasögon. Så småningom möts jag upp av Per som fått chilla runt på hotellet i eget regi. Han har gått förbi mig och säger uppmuntrande att han inte kände igen mig.

Det äts samgyeopsal och moksal - pork belly och pork neck, och det dricks soju. Och det försöker distraheras från Karen-håret.

Med blandat resultat.

Vi avslutar kvällen på Baskin Robbins - det är så man vet att det är riktigt illa, Per säger alltid nej och ser på yippot som pengaföstörare - inte ett knyst om detta ikväll.

Vi äter två av deras hundra smaker: "Puss in boots" och "Apple Mint." Och jag fixerar vid håret.

Vi roar oss också med att översätta de omkringspridda reklambladen som finns överallt. De påstås handla om karaoke, men vi tror att det egentligen är kodord för annat. Snuskigt annat.

Slutligen hanteras Pers "Absolut-inte-alls-brända-nacke" som ändå svider lite och får smörjas in.

Imorgon hämtas vi av kusin med familj för att träffa en äldre generation och umgås hela dagen - och jag ser ut som mammuten från ice age...

Livin' the best life.