Nordkoreaner och street food

Olivia Johnsen
May 4, 2024
5 min read

"Please be ready on time" - Guess what, we were not on time.

Tidigt torsdagmorgon ska vi bli upplockade inne i stan för att åka på guidad tur till DMZ. Det planeras och diskuteras och läggs upp en plan. Per får själv styra i hur snart vi behöver lämna, vilket tur vi ska ta - eftersom han tycker att jag överdriver med min tidspessimism. Per är ingenjör, och då räknar man på exakthet. Så därför måste han skita 5 minuter efter att vi redan borde lämnat hotellet, därför åker vi fel med tunnelbanan (eftersom det är omöjligt att fråga om vägen, man har ju sin exakthet). Därför är vi också sena och får ha stackars tourguiden att springa runt och leta efter oss. Låt oss säga att första 30 minuterna av resan var kyliga trots knackig AC.

Men så småningom räcks fredspipan över (vattenflaska) och eftersom vår förare redan har krockat 1,5 gånger så beslutas det att det är bättre att dö försonade.

Men vi överlever trots kaosig förare, övertänd amerikan och efterdyningar från den okränkbara exaktheten. Jag har utöver detta mitt eget lilla helvete med en annalkande ögoninflammation - typ - som gör att jag inte kan ha linser och därför inte heller mina solglasögon denna gassande strålande dag. Plus gör att mitt vänstra öga konstant gråter. Så det är med tårar, solskyddsfaktor och ansiktsfett rinnande i ansiktet som man kliver ut till Imjingak.

Tourguiden, som fick springa runt i Seoul och leta efter oss, heter Wendy - eller egentligen heter hon inte alls Wendy, men vi kallar henne Wendy. Koreaner har ofta ett engelskt namn också, som de själva väljer eller som deras föräldrar väljer. Detta för att västerlänningar lättare ska kunna använda namnet, och ifall de blir storfräsare i USA.

Wendy är rolig och peppig, och rädd för insekterna som hon menar blåser in från Nordkorea. Något Wendy inte är så bra på är siffror, eftersom hon ofta säger olika siffror om samma "fun fact", något den exakta ingenjören givetvis lägger märke till.

Det blir lite paus och tid för något ätbart, vilket här är klassisk "road food" - friterade saker på pinne. Just det här en korv med frityrsmet.

Efter vårt snack så beslutar jag att ändå gå till giftshoppen och skaffa ett par solglasögon, fast jag antingen får gå blind eller med dubbla brillor. Vi kommer överens om att Per ska köpa vatten och jag ska köpa solglasögon i en annan butik, sedan ska vi mötas upp - eftersom Pers ärende går snabbast och min butik ligger närmast resterande monument ska han möta upp mig. Det har Per missförstått, så medan jag går runt blind och gråtande som en läckande gråsten "letar" Per efter mig.

Till minne av koreas "comfort women"; sexslavar under japanska ockupationen.

Massa letande (rostigt lok)

(rostig bro, freedom bridge)

Maaaaassa letande - freedom bell

Vi hittar varandra till slut (när Per turistat klart), och då är det dags att fara vidare.

Nästa stopp blir lite hattigt. Det mesta får man inte fotografera; varken UNIFICATION-filmen eller i den tredje tunneln som nordkoreanerna har grävt. Det är en jobbig jäkla promenad ner 75 våningar ner i marken i brant sluttning. Värre än vad jag minns att det var för 8 år sedan. Med det var också 8 år och säkert lika många kilon sedan.

Lätt rödlätta

Ja, det har även inhandlats en keps. It's not a good look. Jag är rätt allergisk mot turisttryck, men också för snål för att inte använda min nödköpta keps för resten av resan. Så det blir att rocka symbolen för koreanska armén.

Så vallar Wendy oss vidare, men inte innan Per hinner bli sen igen. Den här gången över roande toabestyr. En toalett med till synes ingen spolknapp, men ändå en uppmaning om att spola (eftersom de haft problem med att folk lämnar sin skit, bokstavligen). Slutligen hittas spolknappen, i golvet, och det förevigas med en bild. Ute ur bild är en ständigt stressad Olivia som väntar på en ständigt lallande Per.

Nästa stopp på touren är Dora Observatory, och till skillnad från mitt senaste besök är det nu perfekt väder för att kunna se riktigt långt. Det är konstigt vackert överallt, blått och grönt och stort. Panoramalik viewing rum som visar en fantastisk utsikt. Vi får utpekat för oss avgränsningen mellan nord och syd, men det är när Wendy pekar ut flaggorna, och man faktiskt ser den nordkoreanska flaggan (ett tag världens högsta flaggstång till följd av ett propagandarace de två nationerna emellan) som det faktiskt blir på riktigt.

Nord och Syd

Och med kikarna ser man ännu bättre.

Till och med, så kan man se nordkoreaner arbeta ute på fälten. En lite konstig känsla, att stå och spana på genom kikare - och samtidigt gråta så tårarna rinner längs kinderna; för det blåser och det är svårt att fota genom kikaren med ett dåligt öga. För den som tittar uppenbarar sig en nationsälskande redneck-karikatyr, fast för Korea. Keps med flagga och tårar som rinner vid blotta anblicken av nordkoreaner.

Brutalism och tradition - Korea.

Man kan också fika och titta på Nordkorea, så det gör vi givetvis.

Viktigt att dokumentera

Fuckiga ögon

"Vi får se allvarliga ut. Eftersom det är Nordkorea." - Per

Så vandrar vi tillbaka till tourbussen, för vårt sista stopp. En tur genom "freedom village", den aktiva by med ca 200 medborgare som är den by som ligger närmast Nordkorea, inne i DMZ. De odlar en särskild sorts ingefära och producerar grödor som enligt Wendy gjorde dem till "extremt rika."

Konst i byn

Det finaste huset pekas också ut, för där bor den rikaste familjen; Kang.

Det finns givetvis en lite souvenirshop med allt från värdefull ingefära (ginseng) till alkohol gjord av förrymda nordkoreaner. Vi satsar på snacksandet.

Vi tuffar tillbaka till Seoul. Jag minns inte så mycket av tillbakaresan, men får förklarat för mig att jag ska ha snarkat högt en lång stund,

Vi flanerar runt och turistar i lugnan ro. Scannar igenom Lotte department store - främst food courten, och tar oss sedan till Myeongdong för mat- och nattmarknad.

Rödbönspasta

Någon typ av festival råder i hela Seoul och alla vill ha sin del av jippot.

Myeongdong

Banana uju (bananmjölk) en nationalsymbol för Korea nästan minst lika mycket som kimchi

Mjölk och sesamglass

Och så mer souvenirer, mer shopping, mer turism. Och Per får ställa den ständiga frågan: "Har du inte redan köpt något till Rebecca?" (Rebecca är min sköterska och andre hälft, för den som inte redan fått det namnet uttjatat)

Suddenly dark alley - in otherwise bright world.

Bäst att dokumentera

Efter en stund i myllret flyr vi upp några våningar och svalkar oss med bingsoo, tydligen premium bingsoo. Koreanerna, visar det sig, tycker väldigt mycket om det franska, och vi ser flera kedjor med franskt tema - men som ibland lite lustigt, inte nödvändigtvis säljer franska grejer, utan bara är en vibe. Så är exempelvis fallet med Cafe de paris.

Ännu en toalettutmaning, denna gång att ens ta sig in i rummet - och ut!

Mango Bingsoo och utsikt

Taggad Per som tycker det är spännande, men för dyrt och ovärt och egentligen inte gott. Men taggad kan man vara ändå!

Vibe~

När vi tar oss ner igen har det börjat mörkna och gatorna fylls nu på ordentligt

Efter en lång dag börjar det bli dags för oss att dra hem, det väntar nära en timme i tunnelbanan innan vi är framme och kan få ta av skorna för första gången sedan sjutiden på morgonen.