Rädda Joppe, död eller levande

Vi inleder med lite otäck barn-nostalgi á la mardröm. För den som inte blev utsatt för "Rädda Joppe" så har ni kanske i alla fall drabbats av Morran från Mumintrollen. Det är ungefär samma obehagliga isande känsla. Just Rädda Joppe, för den som aldrig sett programmet, var ett barnprogram från mitten av 80-talet som visades när jag och en del av mina syskon var små. En slarvig pojke blir av med sitt gosedjur i en uppsjö av avsnitt och allt slutar alltid lyckligt. MEN; introt gav en magknip och aldrig har ett mullvadsgosedjur varit så obehagligt.

Den som vill plåga sig kan klicka HÄR

Det är på den noten jag känner det lämpligast att börja. För grejen med Rädda Joppe introt är att det inte var någon fråga om någon jump scare eller uppenbart otäckt moment. Det är en krypande, isande känsla som växer till ett kraftigt obehag på bara några sekunder, för att sedan försvinna - och lämnar en kvar med en förvirrad olustkänsla.

Och så blir det också med Beseggen - fast på norska.

Det börjar med en gul varning för regn och åska. Avoid open plains and large trees - som typ toppen av en bergsegg där du ÄR the large tree... Resterande grupp lugnar med att ovädret inte är någon fara, det ska komma först kl 14, och till dess räknar de med att vi är på väg neråt igen. Hindsight is 20/20 osv...

Men - jag går händelserna i förväg.

Vi anländer vid Gjendefärjan som ska ta oss över Gjendesjön till startpunkten vid Memurubu kl 07:30. Vid gott mod, solen lyser ju, om än lite spänt nervösa.

De enda två "överlevarna" från ursprungsgruppen, Valle och Bernard, är sammanbitna - eller kanske bara trötta?

Det är många fyrbenta som är med, stora som små, men vår travhäst är lämnad med mor och far. Blir så tråkigt när man tappar ner sitt vilddjur ner för en klippvägg. Det ska visa sig att Haddock har egna trevligt äventyr.

Spännande hundkompis

Båtturen är fin, Gjende är nästan helt spegelblank med undantag för krusningen från färjan.

Beseggen till höger (fight me in the comments)

Ordentligt rustade, blåser friskt!

Strax efter 8 kommer vi fram till Memurubu, där rusar resten av färjan iväg. Spandexshorts och snabba glajor med färg i täten. Vi, however, stannar för toapaus - i 20 minuter.

Lite småäckligt med dass, så en del går bara in och vänder

(vä) Filippa, Julius, Clara, Per, Olivia, Kajsa, Bernard, Valentin, Robin - Gjendebu.

SÅ går starten även för oss. Stora gruppen skyndar iväg för att gå ikapp förlorad tid, lilla gruppen aka Jag (och Per by proxy) sackar efter. Till en början försöker även jag gå raskt som det lite äppelkindat och gruppgymastiskt heter. Men det blir brant diiiirekt. Och ja, för den som varit uppmärksam - det är den spetsiga ljusa toppen vi ska upp till. Och det är typ "första etappen". Varför gör folk sånt här...

Det dröjer inte länge innan underställen åker av.

Det finns en liten tröst i att blicka tillbaka då och då och se hur långt man kommit. Det finns också en liten tröst i att vattnet är turkost och bergen är berg osv. Men jag skriver liten.

För det är något nära panikartat att gå snabbt uppför, brant uppför - och ändå inte ta sig snabbt uppför, och veta att detta är första hundradelen av vad man gett sig in på. Och när andra färjan anlägger och den första skuttande norrbaggen gör en omkörning, och sedan resten av färjan - inklusive barnen. Och att det blir storm/åska om några timmar.

Rädda Joppe...

Nöd- och tröstkost

Initialt infinner sig solidarisk sammanhållning, aka väntan, av stora gruppen - som visserligen också tar lite stryk av den första branta etappen. Jag ser helst inte att man väntar på mig, det ger känslan av att springa efter ett tåg som snart ska gå - vilket vi alla vet är vidrigt - plus, det gör mig inte så mycket om jag dör på berget, bara de tar hand om Per sen.

I mean, look at him.

Mer uppför, nu omringad av antagligen tredje färjan

Aldrig blivit så pissad i ansiktet av en skylt som av denna

I väntans tider. På något gott?

Nä, men svettigt

Gemensam fika, på vad vi tror är första toppen (hint, det är det inte). Klädbyte och smörgås. Vi har packat ett halvt soppkök med oss, men exempelvis inte kompass, karta, ficklampa och annat som rekommenderas. Men pizzabullar, det har vi gott om! I två smaker!

Det här stoppet är det sista de två grupperna ser av varandra. Vi dröjer kvar för att Per ska byta strumpor för andra gången, och för att jag ska få vara långsam ifred.

Det fortsätter ständigt uppför, men lugnar sig och blir inte alls lika brant.

Nya torra kläder och halvstros/halvdöd på tu man hand.

Små myror i fjärran

Man kan inte säga annat än att det är ett dramatiskt landskap - med en semibehaglig narration av två hurtiga personer från Markaryd (Mah'ka'jyd) som vi gick bakom under en stund - och som enligt utsago från stora gruppen även slog följa med dem vid en punkt.

Jag har lärt mig mycket om en Leif, en liten mini-gud enligt damerna.

Vid den andra gröna skylten läser vi för första gången HELA texten och börjar räkna på hur länge vi hållit på. Med ca 20 min tillgodo säger vi; fuck att man vänder. Och rör oss vidare mot den riktiga första toppen.

Och den riktiga första toppen äääär fin, jag ska inte bitcha om det. Turkost och berg och kargt och milt och moln. Vad mer kan man önska? Och solen lyser trevligt samtidigt som det fläktar friskt.

Det är svårt att fånga djup och höjd på bild, och jag funderar på vilket medium som bäst fånga dramaturgin i störtande stup och djupa skåldalar.

Kanske memes

Och i allt det fina lurar också själva Besseggen, den smala ryggen som är den "mest branta etappen hittills" och topp nummer två.

Den ligger som ett litet vilande monster... Något förhistoriskt.

Ännu en studie i Per tar bilder på Olivia.

Lyckat och om inte annat sanningsenligt, som vanligt.

Vi kan kalla den här; Liten Olivia på väg mot möte med döden

För den som känner mig, och som blir förvånad nu, vill jag bara understryk att hur cynisk och pissig jag än är i text här; så höll jag humöret uppe i princip hela långa, sketna vandringen. Mycket tack vare och på grund av Per.

För Per är vandringen inte särskilt fysiskt krävande, som den är för mig. Den är inte heller så mentalt krävande (som ni senare ska få se) som det är för mig, och den psykiska/mentala ansträngningen han ändå känner; den har jag bidragit med. I form av: hur ska jag få med mig det här nervvraket i svår terräng - på tid. Trots det gör Per sitt yttersta (och lyckas) med att nästan uteslutande vara stöttande. Vilket betyder att jag måste (och vill) göra mitt yttersta att inte vara jobbigare än vad jag redan är. Luktar det 10årigt partnerskap här?

Kuriosa, bakom oss där vi stannat för att fika, byter strumpor och mular kakor finns en minnesplats för att någon dött; fallit till sin död. Vi vet inte detta. Folk stannar och glor, vi tycker dem är konstiga - visar sig att det finns en skylt bakom oss.

Meanwhile!

Resten av gruppen har en solig och behaglig, om än stundtals ansträngande, promenad i naturen.

Upp över eggen

Roligaste etappen, enligt syskonen. Gick fort. Fint väder.

Väl på toppen tas fina bilder, och man kan ana det annalkande i bakgrunden.

Fikapaus i regnet, och en försynt bror hoppas att vi klarat oss förbi innan ovädret.

Jodå, såatte...

När vi börjar gå längs den steniga startsträcka som leder till själva eggen - öppnar sig himlen. Och inte bara lite grann, berget blir mer eller mindre svart. Det öser ner och allt är dyngsurt på några sekunder. Det kommer sådana mängder av vatten, och den steniga marken bir snart fylld med pölar och små forsande mini-vattenfall.

Per frågar lite försiktigt hur jag "känner med konditionen" eftersom det nu är ordentligt brant, och regnet är över oss. Det finns en annan led, som går runt en av sjöarna, han försöker se om det är bättre för oss (mig) att gå den istället. Jag hör detta, men det registrerar inte riktigt.

Jag är, som tidigare känt på bloggen, ordentligt höjdrädd. Inte i alla situationer som innefattar höjder - absolut inte vid flygningar, höga stegar, eller gondoler, eller ens berg-och-dal-banor. Men serpentinvägar och berg, it shuts me down. Det finns av den anledningen inte en enda bild tagen av mig den här etappen - inte frivilligt i alla fall (you'll see...). Och det är också därför vi bara mosar vidare, trots viss oro även från Per.

I bild: road Per i ösregn. Ur bild: Olivia i full on ångestattack.

Jag stänger lite grann av. Men som tur är på ett "benen-rör-sig-framåt-sätt"

Head empty, no thoughts

Det är svårt att visa hur brant det är. Att det på båda sidor om eggen bara stupar hundratals meter ner, och hela tiden regnar så att det är lite svårt att se, och allt är blött och halt.

Per försöker.

Och stundtals är det nog inte ens så brant - men i hjärnan så är allt en enda lång vägg. Det passerar folk, både nerifrån och upp (superkul med omkörningar här...) som gärna stannar till och säger några uppmuntrande ord. Jag hör dem som ett surr i bakhuvudet, och Per svarar hurtigt tillbaka. Jag inser i efterhand att det beror på att jag majoriteten av tiden ser ut såhär:

Måste hålla i berget annars trillar man bakåt och dör, måste stirra in i berget annars ser man var man kommer trilla ner och dö.

Men så kommer vi ändå upp. Regnet lättar och solen lyser åter. Ovädret med den utlovade åskan drar vidare. (Jag minns på fullaste allvar inte om jag hörde någon åska, tror knappt jag hade märkt det om det faktiskt var över oss)

Termik!

Gjendesjön och "den andra sjön" som är på olika höjder. Halva grejen med Beseggen.

Per dokumenterar, och det har tydligen även jag gjort - ofrivilligt. Jag har tre screenshots av bilden nedan + en svart bild av min ficka. Och ett utgående samtal på lite över en halvminut till SOS Alarm (112)... Passande på något vis. Undrar ibland över personen som fick ta det samtalet; prassligt, regnigt och hyperventilering och snyftande i bakgrunden.

Oh well.

Jag är lite skakis efteråt. Inte på ett osäkra-steg-sätt, mer på ett jag-har-så-mycket-adrenalin-rester-i-kroppen-jag lämnar-den-snitslade-vägen-ut-mot-ett-stup-sätt som man kan se nedan i filmen...

Stannar ändå vid kanten och inser att här ska man nog inte vara...

En till pissa mig i ansiktet skylt, fast med färre ord. Efter den strapatsen + en bra uppförsbacke till efter det, så är man ändå bara strax över halvvägs.

I uppehållet tar vi paus, byter till torra kläder, dricker varm choklad och väntar ut adrenalinet.

Under tiden har de andra bergsgetterna påbörjat sin nedvandring

"Vi ser parkeringen"

För en annan väntar hundramiljoner timmar av promenad på sten.

Väldigt bra ställe att bli kissnödig på, för den som undrar och hade velat testa.

Mer sten

En bit så finns det helt sinnessjuka stup alldeles intill den rullande stenen. Per går givetvis till kanten för att fota, jag vänder mig om. Men det finns en både otäck och lockande vilja att bara ta stup-vägen ner. Även vi kan nu se civilisation och parkeringsplats, men har en halvmil över sten - och nerförsbacke, framför oss.

Den som kunde flyga... Eller landa mjukt.

Mer bra plats att vara kissnödig på.

Sista timmen är rätt körig. Det goda humöret och den genuina ansträngningen tryter. Det är halt, det är rullgrus, det är nerför och det gör ont. Den mest smärtsamma delen av vandringen - och för en överledad blir det snart en konstig, skumpig promenad där musklerna ger vika och inga leder som helst går att lita på.

Jag gick på bindväven, förklarar jag för den som vill höra. Stundtals glider man på rumpan ner över blöt jord och rullande sten och hoppas att inget vasst skär sönder kläderna. Samtidigt plingar det i familjechatten om att de andra kommit fram.

Vi ligger ungefär två timmar bakom, och vid nio-tiden, ca 11 timmar efter att vi började, kan pappa konstatera följande:

Som två A-lagare

(Och mind you, personen på kryckor gick aldrig hela leden, den hoppade bara runt lite vid trappstegen i slutet. Men vi var nog sist ner...)

Så äntligen fick man vara färdig och i horisontalläge. De andra är rätt möra och har försvunnit iväg på olika rum när vi återvänder. Det berättas historier om ansträngda duschar, och den lilla backen upp till stuga 13 där det serveras mat till brutna vandrare är fruktansvärd. Jag somnar halvvägs genom en mening och så är tredje dagen i Norge slut. Beseggen får 1 av 4 skoskav, det bästa var Per - har du ingen Per, gå inte Beseggen.

Rädda Joppe....

Död eller levande