Sent ska syndaren vakna

...och andra titlar på mina framtida memoarer.

Det är en bra bit över ett år sedan vår senaste resa; Asienresan 2024. En färgglad, ögoninflammationsdrabbad resa där vi täcker ämnen som maid caféer, sex turism, och elefanter. Låter inte helt bekant? Nej, för jag skrev aldrig färdigt det.

Rusandes mot mitt tredje decennium så har livet helt enkelt kommit emellan, eller framför allt vardagen, och om man ska vara helt ärlig - även personligheten. Men vi hinner inte viga många sekunder åt bugningar eller fuktskadade lår, för vi är redan vidare på nya äventyr.

Per och jag fyller båda 30 i år, och för att fira har familjen Johnsen bjudit med oss på en 30-års resa till den rökande Becknar-väskans land: Albanien. En sol- och badsemester med nästan hela Johnsenstyrkan.

Inför resan fascineras vi av mängden bagage vi får ha med oss, och Per får åter erfara hur det faktiskt inte spelar någon som helst roll alls - eftersom jag vid snart 30års ålder fortfarande inte kan uppskatta hur mycket man behöver ha med sig på en resa. Vi ska vara borta 1 vecka, har 23kg i incheckat och 9kg i handbagage - VARDERA. Och jag är fullpackad.

Och i enlighet med i princip alla andra situationer vi befinner oss i, så gör vi allt i sista sekund. Jag pga lathet/tidsblindhet, Per pga odiagnosticerad patologisk störning. Man kan felaktigt gissa sig till vem av oss som lider mest utav det, utifrån nedanstående bild.

Klart man hinner med en 10-stegs hårvårdsrutin natten innan avfärd. Eller spela Spindelharpa ytterligare några timmar för att avhjälpa sin ångest.

Vi ska inte heller glömma bort stress- och ångestmoment numero uno - Hunden. Den här gången har vi visserligen fått reda på en hundvakt som vi båda tycker känns stabil och bra, och Haddock i sig börjar bli så gammal att han faktiskt tacklar av tillräckligt mycket för att upplevas som en relativt normal hund, en rent av harmonisk individ.

Han ser såklart till att göra bot på det genom att sätta i sig en fullstor morot utan att tugga och sedan kräkas i 48h innan han ska lämnas till den intet ont anande kinesisika utbytesstudenten.

Det blir bra, säger vi till varandra, och fortsätter att måla upp scenarion där det inte blir bra.

Högt. För varandra. I bilen på väg därifrån.

Kan varmt rekommendera att göra 10-stegs hårvård innan avfärd med hundkräkljud i bakgrunden, det är som att kratta en zenträdgård inför resan.

Men så är vi iväg! Och med vår knivskarpa planering så blir första etappen 7 min lång. Mat måste inhandlas innan någon av oss håller på att dö av hunger. Obs, inte Per. Sedan följer en alldeles för lång period av ABSOLUT FUCKING ÖSREGN som gör det ganska svårt att se, och ännu svårare att dokumentera. (Och kanske köra bil, men vad vet jag.)

Jag dedikerar därför detta segment till lite klassisk "Olivia ska testa skönhetsgrejer och misslyckas"-skriverier. Inför resan går jag till min första nagelsalong. Som tandläkare är allt vad naglar och nagellack heter förbjudet och bannat som pesten själv. Med min nästan 1,5 veckor långa semester kändes det därför värt att göra något med naglarna. I vanliga fall så målar jag mina egna naglar, vilket har lett till att vänsterhanden ser ut som om den målats av en 6-åring, och högerhanden som om av en blind med förstadie till parkinsson. Plus det släpper efter ett dygn. Den här gången bokade jag då spontant in mig på en nagelsalong i stan, bara någon minuts cykling från kliniken. Perfekt.

Som nybörjare fick försökte jag samla på mig så mycket stoff jag kunde inför min tid, för att kunna visa min vision trots bristen på den rätta nomenklaturen - och det faktum, visade det sig, att jag och nagelteknikerpersonen inte alls talar samma språk. Visionen var en ljuslila historia som övergår genom en gradient till vitt - från toppen av nageln mot nagelbädden. Och förutsatt att det ändå såg ok ut, en linje av guld/bladguld längs nagelbädden. Armerad med mina exempelbilder klev jag in på salongen.

Vi stöter på patrull direkt. Nej det går inte göra en gradient. Nej det går inte göra en linje längs nagelbädden. Efter lite dividerande och tänkande så får jag då ändå välja en färg, för nagelteknikerpersonen vill börja. Jag väljer en färg. Nej, den funkar inte, hon försöker några gånger att pensla på färgen, men torkar bara av den igen. Går inte. Välj en annan färg.

Och mest för att det inte ska kännas som om jag gått och fått naglarna målade av någon annan i 40 minuter, slänger jag in en fransk tip med en twist. Resultatet är... en bit ifrån den tänkta planen.

Men! Jag får nog ändå ut något för mina hårt intjänade kronor - för nagelteknikerpersonen avlägsnar kanske 30 år av nagelband och klipper och slipar fram former på naglarna jag inte visste att jag hade. Så slutligen; naglarna är semester-gjorda och vi anländer i ett regnigt Göteborg.

Vi reser från olika delar av landet och ska mötas upp på Landvetter 16:00. Vi är i vanlig ordning ett antal minuter sena, och en annan del av gruppen, anlände - i vanlig ordning - redan kl 13:00.

Tur då att man kan dricka en öl, eller tre, i väntan på sina barn med respektive.

Och ännu bättre när resten av gänget dyker upp - och DE OCKSÅ kan dricka en öl eller tre.

Nästan fulltaliga, fattas bara en syster med partner som redan är på plats efter nattliga äventyr på färja, och en bror med partner som inte är med just denna resa.

Viktigt att spana in exakt HUR glad man kan bli som passagerare när man får mat

Short leg privilege

Intensivt korsordslösande, gotta get em brain gainz.

Obligatorisk molnbild

En förvånansvärt god flyplanslåda. Den skrattande mannen i tidningen hade rätt!

Men bäst av allt är Lufthansa-chokladen - som om Palle Kuling hade klämt in ett "von".

Mellanlandning i München. Modern med sin "minsting".

Shuttle, och sömnbristen börjar göra sig påmind.

Sista planet är överbokat, så man försöker locka med erbjudanden om hotellnätter, mat och pure hard cash. Modern är sugen, särskilt när hon haft svärsonen till att räkna ihop hur mycket pengar det faktiskt skulle bli. Det beslutas ändå att vi inte tar dealen och fortsätter vår färd genom natten - till de intet ont anande resterande familjemedlemmarna som planerar i vår frånvaro.

När vi kliver av flygplatsen i Tirana möts vi sekundär röken från 100 rökande albarner, som hägrar precis utanför skjutdörrarna. Alla ser likadana ut, and mind you inte på ett "vadå, alla asiater ser ju likadana ut"-sätt, utan på ett "alla högstadietjejer köper exakt samma jacka för annars är man faktiskt bara en misslyckad person"-sätt. Samma frisyr. samma kläder, samma becknarväska och samma väldigt glaze:iga ointresserade ögon. Det är också i princip inga kvinnor ute - vilket alltid är ett lågt betyg för ett land.

Vår chaufför möter upp oss precis vid utgången - tar i hand; för det är viktigt, men svarar sedan inte på tilltal; för det är mindre viktigt. Vi åker sedan med honom och hans kompis i en neonblå mini-partybuss från Tirana till Durres, till tonerna av skrålig 00-tals musik i en trafik som kommunicerar: Fuck you. Exempel; om någon inte bländar av helljuset snabbt nog, då chicken-race svänger man över i den mötande filen tills den bländar av. Textbook.

Trötta; av sömnbrist, blåneon, skrålig musik och små, små nära-döden-upplevelser så kommer vi ändå fram till hotellet. Det blir sänggång direkt för i princip samtliga resenärer, och för de två blivande 30-åringarna väntar en överraskning.

Pompa och ståt!

Vackert, vackert i flera sekunder, förevigade med posering, innan alltsammans rafsas ihop igen. En mycket trevlig tiramisu avnjuts med de nästan lika trevliga rese-chipsen och med en blandning av sött och salt så avslutas den första dagen på vår nya resa.